Källartätning, bitumen och tätningsslam

Belastningsfallet avgör, inte byggdelen. Markfukt kräver mindre än uppdämmande sipprande vatten, och tryckande vatten kräver ännu mer. Klassificeringen enligt DIN 18533 kommer före produktvalet – allt annat är gissning.

Vad som används var

• Markberörd yttervägg, markfukt till sipprande vatten – bitumentjockbeläggning, i två skikt, med armeringsväv vid högre belastning.
• Sockel och stänkzon – mineralisk tätningsslam, eftersom den går att putsa över. Bitumen går inte.
• Invändigt mot tryckande vatten – styv mineralisk tätningsslam som negativ tätning, endast på bärkraftigt underlag.
• Övergång vägg till bottenplatta – utför en hålkäl, det är där tätningen annars sviker först.
• Genomföringar – rör och anslutningar behöver manschetter, inte flera skikt av samma material.

Ordning och skikttjocklek

1. Kontrollera underlaget: bärkraftigt, rent, täta utbrott med reparationsbruk och bryt skarpa kanter.
2. Grunda – vid bitumen med bitumenprimer, vid tätningsslam beroende på sugförmåga med vidhäftningsprimer.
3. Hålkäl och innerhörn först, sedan ytan.
4. Applicera två skikt, det andra först efter genomtorkning av det första. Den krävda torra skikttjockleken står i databladet och underskattas regelbundet.
5. Skydda före återfyllning: dräneringsmatta eller skyddsskiva, annars skadar schaktmassorna den färska tätningen.

Bitumen eller tätningsslam

Bitumentjockbeläggning förblir elastisk och överbryggar sprickor, men håller varken puts eller kakel. Mineralisk tätningsslam är styv, men går att putsa över och kan användas invändigt. Vid sockeln möts båda – där hör tätningsslammet överst och överlappar bitumenskiktet med minst tio centimeter.